anna

Det här med att sova om nätterna är ingen direkt självklarhet längre. Inte bara för att man går upp och kissar 511 gånger eller för att halsbrännan från helvetet får det att kännas som man har en sprutande vulkan i käften nää inte heller är det våra 2 terrorister till katter som får det att ryka ur öronen och man släpar sig upp med blodsprängda ögon för att se vad i sjutton de håller på med OCH inte heller är det grannen där nedan med hans kanonkulor som han verkar skjuta genom väggarna som det kan upplevas som. 

 

Nää inte är det dessa ting som håller mig vaken, utan numer är det nerverna och rädslan som gör sig alltmer påmind för var dag som går då jag först nu börjar inse att jag vilken dag som helst ska föda ut ett nytt liv till denna världen och ett helt nytt liv står runt hörnet och väntar. Det är det som håller mig vaken, hur förlossningen kommer gå och om jag ens kommer fatta när den är igång eller om det slinker ut en krabat när man sitter på dass och trycker för inte sjutton vet jag så hård i magen jag kan vara av järntabletterna man får knappra i sig. 

 

Sen funderingar på hur man kommer vara som mamma och allt som jag annat som jag inte har en aning om. Hur ska bebisen sova i sin spjälsäng, på kudden, utan kudden etc. kommer han veta vem jag är, kommer han älska mig. Tänk om han gråter och jag inte vet vad jag ska göra så jag sätter mig o gråter i kapp? 

 

Sen vill jag bara ha ut prinsen till världen nu så jag kan slippa oroa mig hur han har det där inne i magen min och få slippa paniken jag får så fort han är lugn. Vill bara ha han i min famn nu, vill veta hur han ser ut o hur han mår etc.

 

Dessa nerver alltså..