anna

Att hoppas är ibland att be om för mycket, för dagligen hoppas jag på förändring någonstans i min tillvaro.
Och ja, jag vet att den enda som kan åstakomma den förändringen är jag själv, men det är inte lätt alla gånger när allt man möts av är återvändsgränser.

Vanligen skulle tårarna rinna ner för mina torra, halvspruckna kinder under tiden som orden skrivs ner här.
Men något har hänt, känner mig kallare, inte starkare som man lätt kan ta fel på utan kallare. Hårdare kanske passar bättre?

Överlag är jag en hormonbomb på två ben med ett flertal olika ansikten av färger som visar den nuvarande känslan men just nu är det bara en ljus, skimmrande blå färg. Med en gnagande och bitande kyla likt den utanför våra fönster.

Det kan bero på att mitt hopp som förr var lika stark som de ståtligaste träden som en gång fanns i våra skogar, men likt dom har en bit efter en annan blivit nedhuggen och lämnar mig tom eller med en liten kort stubbe på botten.

Kanske har jag lite hopp kvar men inte alls i närheten av det jag än gång hade.

Det vill säga något som kanske liknar hopp eller mindre, HOPE OR LESS.