anna

Efter ett långt uppehåll här ifrån skriver jag nu ett efterlängtat inlägg :) skulle kanske behövt skriva tidigare men har inte haft så stor lust, vet inte varför riktigt men låt oss säga att livet efter studenten inte var vad man hade väntat sig och ibland är det enda man kan göra be..

Be är något för mig som ge mig styrka att försöka hålla mig samman, hindrar mig från att ge efter suget att gräva ner sig i sig själv...vilket jag nu den senaste tiden har gjort...

tänk vad bra man hade när man gick i skolan, fast rutiner, en känsla av trygghet, av att hela tiden veta vad man ska göra. men i skolan så kunde man inte längta efter något annat än studenten man vad visste man om världen utanför skolan då? Det var de ingen som varnade om, det var ingen som förberedde oss vad som skulle hända efter skolan, hur livet skulle vara då?

Jag känner mig meningslös när man inget kan göra än att göra liggmärken i soffan och lära sig tvtablån utantill, stoppa i sig föda och ta sin plats till rätta igen. Jag känner mig som ett stort frågetecken och undrar om det är så det kommer vara nu? kommer jag vara hemma hela tiden, är det min plats i världen tro? ne såå kan de inte vara...något mer än så borde jag väl ha för syfte, eller?

Ne men sådana tankar har nu ständigt snurrat runt i mitt huvud och inga svar får jag, därav blir det som slutsats att jag gräver ner mig och eftersom jag själv mått dåligt så har ja svårt att kunna va glad åt något...Jag har mina bra dagar och mina dåliga dagar, låter som en patitent :S  men så är det och ida är en helt okej dag och jag hoppas fler sådana! :)

Så för mig mår jag mycket bättre om jag får be, be till han där ovan som ständigt vakar över oss! Så en av mina absoluta favoritlåtar därav namnet på dagens inlägg är "Living on a prayer" med Jon Bon Jovi