anna

Hatar att må som man gör ibland och vara avundsjuka på alla när man innerst inne är glad för deras lycka etc. hatar att känna sig meningslös, att man inget duger till, att alla e bra på något men den lyckan måste hoppat över mig eller så kommer jag på något som jag faktiskt kan va bra på och kanske ensam om dt men så dyker någon annan upp i tankarna och då e helt plötsligt den personen mycket bättre än mig på det och så var man tillbaka på ruta ett.

Är det egoistisk att vilja vara bäst på något själv, att ingen annan är lika bra som jag är på det?

Alla dessa tankar drar ner än fruktansvärt och när det tyckas att det är på tok för många moln på den oändliga himlen så öppnas en liten lucka för att släppa igenom en liten solstråle.
Det är otroligt hur musik kan ändra sin sinnernärvaro, hur den kan rycka upp den tyngsta personen till att bli den lättaste. Älskar musik, den sanna medicinen för nedstämdhet och liknande, den muntrar alltid upp och finns alltid lätt till hands.
Sjukt, hur musiken kan göra så mkt, en magisk kraft....