anna

Orkar fan inte mer, jag skriker, jag lider, jag har ont och jag är mer vilsen än jag trodde och börjar tvivla på att jag någonsin kommer hitta tillbaka till mig själv igen.. Jag ser henne inte längre, en vindpust kom och lämna mig kvar.

Är så jävla trött på att vänta, vänta på att deet här ska gå över, att det snart kommer bli bättre, men hur kan man tro på dom när man fått höra dom orden så ofta att det nu är slitet och sakta börja blekna.

Jag vet att man inte ska ge upp och än är jag inte där men det är inte långt ifrån jag känner mig så skör att minsta lilla vindpust till så orkar jag inte. Jag har mina stöttepelare men vem ska jag luta mig på när jag märker att jag tynger ner dom.

Jag skulle vilja bara ge mig en fet smäll och säga, skärp till dig & väx upp, du kommer klara detta, du kommer ta dig upp ur detta och starkare dessutom men just nu har jag svårt att få något ur mig..

NU får det fan räcka, kan skiten dra över så jag kan se vägen tillbaka till glädje, lycka, trygghet & mig själv,